Överbeskyddande?

Sen man blev mamma, eller egentligen redan när man vart gravid har många tankar snurrat i huvudet. Man oroar sig varje dag för att något ska hända sin lilla. Tänk om han trillar där och skrapar i ansiktet, tänk om någon trillar på honom, tänk om han bryter sig, tänk om han blir allvarligt sjuk eller något annat händer honom? Tänk om...

Varje dag, flera gånger om går sådana tankar i mitt huvud och jag är livrädd att något ska hända Sebastian. Från dag ett har man oroat sig och ibland nästan mår dåligt över tanken på allt som kan hända barnen. Att se honom gråta skär mitt hjärta i smådelar och det plågar mig så när han har ont någonstanns. När han är sjuk vågar man knappt sova. När man vaknar på natten och känner känsla över att man måste gå in och kika om han andas, trots att han i dag (1/5) är 20 månader gammal. När jag ibland är på jobbet och känner att jag egentligen behöver gå hem för att bara kika till honom när han sover, även om Johan är hemma ger mig ibland panik. Eftersom jag inte kommer ifrån.. Min lilla gosse är ett fullt friskt barn som endast som bebis haft ont i magen de första 4 månaderna. En pigg och alert vacker kille som är full av energi. Finns ingenting att oroa sig för egentligen när det gäller Sebastian och hans utveckling. Men när man blir mamma får man tyvärr dessa oroliga tankar och känslorna med på köpet. Oron över vad Sebastian gör, vilka han är med, vart han är och hans val i livet kommer alltid att följa mig, oss. Det är så att vara mamma, och trots all oro älskar jag livet som mamma. Och Sebastian är det bästa som har hänt mig!