Sebastian

Sebastian, min son. Denna fantastiska unge med sånt humör. Han gör men glad, men även ibland arg. Men mesta glad. Utvecklingen går framåt i en rasande fart. Min goding pratar massor, i långa meningar. Det är så härligt när han ska sitta hos mej i fåtöljen under filten och se på film. Och så fort Johan kommer förbi utbrister han: pappa titta mej, vi myser!, med sin sån där goa dialekt. Under ett par dagar nu när vi börjat göra i ordning vårt blivande sovrum då lillebror/lillasyster kommer ska han göra precis som mamma. Han går in i badrummet och hämtar sin rosa pall med prinsessor så står han bredvid mej och stirrar upp på väggen. "Mamma titta mej!"

Han är min lilla tok! Min fantastiska goa lilla tok. "Läskigt" är ett av nya favoritorden tror jag. Tänk när hans syskon kommer, vad stor kommer han inte bli då?!!!

Ikväll på arbetet har jag tänkt mkt på honom. Hans små uttal, hans sätt att göra olika saker och hans "kan själv" utförande. Han får mej att le. Älskar att han vill hålla min hand när vi går från dagis. Älskar att han vill hålla min hand när vi åker i bilen. Ibland kan jag bara titta på honom och beundra vårt mirakel. Helt otroligt att vi kunnat skapa honom. 

Jag älskar honom, min goa Sebastian.