Svar på tal

Upptäckte nu såhär på natten efter ett arbetspass att jag fått väldigt mkt negativa kommentarer här på min blogg. Folk som tycker jag är en dålig mamma, eller rättare sagt "sämsta mamman ever". Det gör mig lite ledsen att folk dömmer mig för vad jag skriver i min blogg. Jag är en helt vanlig människa, en två barns mamma som älskar mina söner mest av allt på hela jorden. Tyvärr verkar vissa personer ha svårt att acceptera att jag skriver och beskriver hur min vardag verkligen ser ut. Jag har också dåliga dagar så jag vill gnälla. Men jag har även väldigt bra dagar. Ibland känner jag mig stor som ett hus, ibland gnäller mina små älsklingar mer än vad jag önskar. Är jag världens sämsta mamma bara för att jag verkar vara den enda som inte låtsas att livet som småbarnsmamma är någon dans på rosor? Att dömma mig och mitt liv som mamma efter några blogginlägg är bara så fel. Och att sen inte våga stå för vem man är som kommenterar utan använda sig av signaturen "anonym" är bara så fegt! Blir du irriterad av det jag skriver så ber jag dig att inte läsa mina inlägg.. Sånt här gör att jag tappar intresset helt och håller för att blogga längre. Som tur är, så är inte alla kommentarer negativa utan det finns en hel del som peppar mig med fina kommentarer som "du klarar det här" och  "kämpa vidare, du är stark". Till er skickar jag tonvis med kärlek. Sånna som er behöver jag i mitt liv. Ni andra kan sluta upp med att lägga negativa energier på att försöka ge mig taskiga kommentarer!

Någon anonym person har kommenterat mitt förra inlägg med "hur har du råd att spendera pengar på Ullared men inte ha råd att ta dopkort på ditt barn"?

Jo sörrö "anonyma person" så är vår årliga Ullaredsresa en julklapp som vi får av några snälla familjemedlemmar varje år. Så nu vet du det.

Jag kommer att fortsätta blogga, när tid finns. Och jag hoppas att någon fortfarande har intresse för att läsa vad jag skriver?!

Om inte så skriver jag endå. För jag tycker om det.

Förresten visade vågen inte minus denna veckan, tyvärr men - 8 kg på 7 veckor är inte fy skam. Jag är nöjd! Jag har inte bråttom heller. 

Nu ska jag försöka blunda en sväng. Klockan är 01:05 och jag vill hinna kliva upp till morgonen och gosa med Sebastian innan han ska till dagis.

Älskade älskade ungar. Vad vore jag utan er?!