torsdag 23 januari 2014

Det ena & det andra

Det ena avlöser det andra. Trött? Ja

Efter en hysterisk läggning ikväll, Sebastian förstörd över att inte få se på Nalle Puh somnade han tillslut i vår säng. Pust!

Och som vanligt känner man sig som världens sämsta morsa eftersom sonen somnar i tårar. Vi gör allt för att hålla honom nöjd och för att inte göra honom upprörd innan sängen. Sömnen är dålig som den är för oss alla tre och efter en kväll med hysterisk läggning slutar alltid natten i kaos. 

Sebastians hosta har ikväll vart lugnt men i stället för en myskväll med tvn och tända ljus så har vi pratat om allt kaos, precis som vanligt. Hur ska vi lösa det här och det här. Tror inte någon av mig och Johan orkade somna förrän runt midnatt.. Nu vid ett vaknar Sebastian i tårar. Skriker hysteriskt efter Nalle Puh!

Eftersom jag sover i soffan då sängen är för mjuk för foglossningen och Sebastian sover hos Johan fick jag tillslut gå in i sovrummet och lyfta upp Sebastian. Vagga honom till sömns igen på min tjocka mage. Nu hostar han halvt ihjäl sig där inne!

Så nu är det nog ett par vakentimmar för min del.. Igen.

Jag har en period nu då jag är så fruktansvärt sliten. Gråter ofta nattetid eftersom jag är helt slut. Sebastian sover skit dåligt vilket gör att han oftast är sur redan tidigt på morgonen när han vaknat. Mitt humör är inte det lättaste att hålla uppe eftersom jag inte orkar någonting. Känner mig som världens sämsta fru som aldrig gör någonting hemma eller för min man. Jävla skitmorsa som aldrig leker med sin son utan tycker allt bara är jobbigt. Jag kliver in och ut ur duschen på förmiddagarna. Det är väl typ det jag gör. Orkar inte blåsa håret. Mjukisdressen är ständigt på ren som lortig. Smink vad är det? Tjock som en valross och fläskig. Gravid i vecka 35+0 men känner mig som gravid i vecka 150+ !

Känner mig fruktansvärt sliten, oattraktiv, osexig, klumpig, fläskig, blek och trött. Känner mig verkligen inte som den Johan föll för, förlovade sig med och sen vigdes med i kyrkan. Vet inte om det är huvudet som behöver sömn eller om det är graviditetshormonerna men känns lite som Johan gjort en rejäl miss här. Känner mig som ett jävla vrak rent ut sagt.

Kan minst sagt säga att Sebastians alla sjukdomar sedan september tagit hårt på mig och Johan som aldrig har tid för varandra. Tror inte vi har pussats, inte ens en liten puss på.. tja ett par dagar, en vecka? Ingen kram, vi nuddar knappt vid varandra. Vi känns mer mot varandra som om vi vore arbetskamrater i vårt eget hem. Några slags nannys till Sebben som ibland avlöser varandra för att den ene eller den andra behöver hänga tvätten och laga maten. 

Har försökt visa Johan och påminna honom ibland att jag uppskattar allt han gör här hemma och med Sebastian. Genom att köpa små presenter, laga god mat eller något sådant men vet inte om hjälper. 

Min kropp är i "ge upp" läge. Allt är totalt fucked up. Johan tycker säkert jag lägger mig i alldeles för mkt när det gäller Sebastian. Liksom nu går in och lyfter upp ungen när han är ledsen i stället för att lita på Johan att han kan trösta. Grejen är inte den att jag inte tror att Johan kan, för jag vet att han kan. Han är världens bästa pappa. Utan allt handlar om sömn. Två minuters extra sömn under en natt är guld värt. Så om jag vet att Sebastian fortare blir tyst och somnar om, om jag lyfter upp honom och vaggar så gör jag det. Ju mer jag piggnar till själv ju längre tid tar det att somna om..

Ögonen går i kors på mig och jag är livrädd jag ska få migrän igen. 

Sen när Sebastian blir så upprörd kan det ta timmar för honom att varva ner och somna ordentligt. Han chippar efter luft, hostar upp lungorna och blir kinkig. Gråter och drömmer mardrömmar. Och en upprörd son betyder en natt med minimal sömn. De senaste veckorna tror jag varken jag eller Johan sovit mer än max 3-4 timmar var. Vi ligger efter i planeringen här hemma. En hatthylla som vi köpte för över 2 veckor sedan står ihop monterad i hallen men vi får aldrig upp den. Tv bänken jag började att måla i november står fortfarande halvfärdig. Bebis rummet är kaos, hemmet är kaos. Förlossningsväskan som jag började packa för ett par veckor sedan står fortfarande halvklar. I morgon är det tid hos barnmorskan kl 14 och jag tror vi ska eventuellt skriva förlossningsbrevet. Jag vet inte ens vad jag vill använda för smärtstillande? Jag hinner inte tänka på annat för all vaken tid går åt till Sebastians trots, vila eller sjukdomar. 

Jag ser tyvärr inget ljus i tunneln ännu. Tröttnar Johan totalt på mig om det fortsätter såhär? Vilken jävla fru han har. 

Alla skriver om skönhet, träning och mode i sina bloggar. Jag skriver och beklagar mig mest. Men detta är min verklighet och ingenting jag vill sticka under stolen med. Att vara gravid och ha en son sedan tidigare med ett jäkla humör sedan tidig ålder är just nu vad mitt liv handlar om. Jag älskar min man och son mest av allt i hela världen och det kan ingen ta ifrån mig. Men det är tufft, vi kämpar hårt. Vi är inte världens bästa föräldrar och Sebastian är vårt första barn. Vi vet inte hur man gör allt på  bästa sätt alla gånger. 

Som ung skrev jag dagböcker. Ibland hela dagarna, kvällarna och nätterna. Där var det bara jag som delade allt det jobbiga i mitt liv. Här delar jag det med alla som vill läsa. Och även om kanske ingen läser det jag skriver så skriver jag i alla fall. Jag är inte ute efter att skaffa en miljard läsare utan jag vill bara skriva ibland. Skriva för att inte explodera. 

Mina dagböcker är idag ett minne blott, jag eldade upp dem. Två hela flyttkartonger med dagböcker numrerade från 1-30 +. 

Jag kanske är hård mot mig själv med allt det här, jag vet inte. Men detta är som sagt min verklighet och jag sopar det inte under mattan. Det är såhär jag är, så här känner jag punkt slut. 

Nu struntar jag i allt för inatt och tar mig en novalucov mot halsbränna och hoppas på någon mer timmes sömn. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar