Hysteriskt nattande

Efter en timmes hysteriskt nattande av Sebastian är jag nog lika slut som honom. Vad hände med att vinka god natt med puss och kram? Nej nu skriks och gråts det till sömns här hemma. Sen tar det ett par timmar för junior att återhämta sig innan han kan sova ordentligt. Tycker synd om honom. Varför är det såhär? Han som aldrig vart svår att lägga? Bokläsning fungerar sällan. Vi har provat allt. Att bada innan läggning fungerade 2 gånger förra veckan och han la sig utan problem. Ikväll har läggningen vart värre än värst. När han blir såhär hystersik skadar han sig själv. Han sparkar och slåss, rivs och bits. Ikväll rev han sig ordentligt vid munnen, oftast slår han sig i ansiktet och börjar blöda ur munnen. Han kan dunka huvudet i golvet eller väggen och han ser oftast dagen efter ut som om han blivit misshandlad. Förut skrek han så han tappade luften, slog med nappen mot munnen så hela nappen åkte in i munnen och höll på att kväva honom. Jag fick slita tutten ur munnen på honom. Han förstår inte när vi försöker prata med honom. och att lämna honom ensam vid dessa situationer så som att sätta honom i ett hörn och lämna rummet eller stänga in honom i hans rum är uteslutet eftersom han skadar sig själv så. Han blir nästan okontaktbar. Nog har jag hört om trots men detta är ju galet! Kan Bvc hjälpa till med sånna här saker? Jag är helt slut och detta tär så på vår lilla familj. Jag känner verkligen inte igen min 2 1/2 åring längre som nu mer eller mindre är ett monster på eftermiddagen/kvällen. Det gör ont i mammahjärtat och det känns som vi alltid skiljs vid nattningen som ovänner även om vi många gånger håller handen intill sömnen. Pratar med honom och påminner honom många gånger per dag att jag älskar honom mest av allt. Oftast efter när läggningen vart som ikväll kan jag sitta och själv gråta en bra stund. Av utmattning, förvirring och skuldkänslor. Känner att detta gör honom orolig under natten och min separationsångest till honom är större än störst. Sist han hade en sådan period (dock inte vid läggning) utan blev arg, hystersisk och slog sig själv när han inte fick som han ville fick vi informera dagis om vad som hände. Jag var jätte nojig och vågade knappt skicka honom till dagis för jag var rädd dom skulle tro vi skadade honom hemma. Samma sak är det nu. Rädd vad grannarna ska tro.. Värsta tänkbara är att bli anklagad att skada sitt barn... Han har sovit en timme nu (somnade på mig i soffan i ren total utmattning) men "sover" ännu inte riktigt eller vad jag ska säga. Han chippar efter luft och små gnäller/gråter lite ibland, i sömnen. 

Är så rädd att han ska tro att "mamma inte tycker om mig" eller något sådant eftersom jag aldrig nu för tiden orkar göra någonting. Hur blir det då när bebisen kommer och vi har den också att ta hand om? Ikväll nu känner jag mig helt förstörd och gråtfärdig. Var tvungen att gå in och smeka honom lite kinden förut och ännu en gång påminna honom om att jag älskar honom mest av allt och jag fällde även endel tårar. 

Nu kommer jag åter igen få en natt jag kommer ligga sömnlös på och grubbla. Jag vill ju göra allt för min son. Jag går jorden runt för honom om han kräver det!

Jag är en förvirrad mamma för tillfället. Min goa vackra älskade son. Vaknar så gott och glad på morgonen. Säger Hej och klappar en så sött på kinden.