Tuffa nätter för liten

Ett par månader nu har nätterna vart tuffa. Vet inte om de vart värst för Sebastian eller för oss men troligtvis för oss. Jag vaknar ju som alltid av bebisen i magen som lever rullan ett par timmar. Så jag är alltid jättetrött under dagen. Sebastian gråter oftast ett par gånger per natt och ropar: - Jag vill inte sova, jag vill inte. Han är typ aldrig vaken helt. Inatt har jag vart in ett par gånger och Johan lika så. Så nu vid 04 fick Johan lägga honom i vår säng och jag ligger i soffan med huvudvärk. Han drömmer otroligt mkt på nätterna och skriker hysteriskt på kvällen vid läggning. Under två kvällar har vi bytt mönster och stänger av film och tvn för honom en timme innan läggning. Så får han kvällsmat, bada med djuren och sen bärs han raka vägen in i sitt rum där pyjamasen åker på och vi läser bok. Eller ha, Johan läser boken. Jag får inte för Sebb. Så två kvällar har vi nu sluppit hysteriskt gråtande vid läggning. Detta är så konstigt.. Han har alltid sovit bra och aldrig vart svår att lägga. Vi har alltid fått höra vad duktig Sebben är vid läggning. Aldrig protesterat, lagt sig till rätta och vinkat god natt. Nu är det så annorlunda. Eftersom jag är så långt gravid (33+6) och Johan jobbat mycket nu en period har jag vart helt slut och smidigast har vart att ha Sebben hos mig. Så har jag sluppit att ränna hela nätterna. Jag funderar på om han har fått någon typ av nattskräck? Eftersom han beter sig som han gör nattetid? Det är lite ångest och stressande att låta honom sova borta när det är såhär. Jag hoppas denna period snart går över och inte fortsätter när vi fått bebisen. Hur ska jag orka nätterna då? Eller kanske rättare sagt dagarna? Tycker så synd om min lilla skruttis som varje natt behöver ha det så här. Jobbigt också då han sover en bit ifrån oss. Vi har vardagsrummet mellan våra sovrum. Ibland känns det som jag inte hör honom tillräckligt snabbt för att hinna in och trösta innan han är hysterisk och bara skriker.. Stackars mammas skrutt!