I fredags den 21 februari började dagen precis som vanligt. Vi klev upp, åt frukost och gjorde allt vi brukar. Eftermiddagen spenderade vi hemma hos Ingela och Daniel med lek och pizza. Under eftermiddagen började min rygg värka och jag kände mig så sliten. Johan skulle på mustasch på nöjesfabriken på kvällen med några vänner så vid 19-tiden var vi hemma. Sebastian somnade tidigt och redan vid 20 tiden låg jag i sängen. Sebastian ropade till vid 21:40 och jag gick in för att ge nappen. Direkt efter passade jag på att gå på toaletten eftersom det mer eller mindre var ett världsprojekt för mig att röra mig (foglossningen). Toalettbesöket slutade med att jag blödde. Lite av en panik uppstod och jag ringde Johan som precis skulle kliva ur taxin vid nöjesfabriken. Johan kom hem med en gång och vi passade på att packa det sista inför förlossningen. Med tanke på vad fort Sebastians förlossning gick ville vi verkligen vara redo. Jag ringde mamma och berättade så dom kunde förbereda sig ifall dom behövde komma under natten. Sebastian sov som en ängel hela natten men jag och Johan orkade knappt slappna av. Totalt blev det 3 timmar till och från med sömn den natten.
På lördag morgon klev vi upp runt 8 och åt frukost. Pappa ringde och vi gjorde upp att Sebastian skulle sova hos dem på kvällen ifall något skulle hända. Dom skulle komma och hämta Sebben vid 13 tiden för att åka till Ingela på lite kalas. Innan vi själva bestämde oss för att följa med till Ingela och Daniel åt vi åter igen pizza med mamma och pappa. En snabb sväng på 45 min till Ingela för god tårta åkte vi sen hem igen då jag hade molande värk i magen. Nu kanske det går undan tänkte vi..
Under kvällen började värkarna komma lite smått och vi försökte sova lite. Men förgäves, ikke vi orkade inte. Några filmer och lite godis så några timmar senare somnade vi någon timme. Vid 01 på natten verkade det som att värkarna tilltog och jag plockade fram TENS-apparaten.
Vid två nös jag så att jag trodde vattnet gick så Johan ringde förlossningen. Förlossningen bad oss komma in.
Väl på förlossningen skrev jag detta inlägg:
Kl 03:05 ungefär inatt kom vi in till förlossningen. Har sedan dess haft värkar som både gjort satans ont och knappt gjort ont alls. Precis som med Sebastian är dom grymt oregelbundna och sedan 08:00 i morse har dom mer eller mindre stannat av helt. När vi kom in inatt var jag öppen 6 cm och 7 cm vid en värk. Bm kände bebisens huvud ordentligt och även en liten så kallad polokrage som hon kallade den kant som var kvar för bebisen att ta sig förbi. Vid 5 kändes det som allt stannat av. Vid 07 fick jag två värktabletter för att slappna av och även lustgas. Vid 8 fick vi ny barnmorska då nattskiftet gick hem. Sen dess har vi knappt sett någon överhuvudtaget. Vid 09 verkade det som den sista kanten kom när jag vart på toaletten. Nu kommer det värkar igen och lustgasen är igång. Dock är värkarna mycket korta men gör fruktansvärt ont. Vi har även sedan 08 väntat på att en läkare ska komma och undersöka mig. Sipprar jag vatten blir vi kvar, gör jag inte det får vi åka hem. Vet inte vilket jag föredrar faktiskt. Här har jag lustgasen, hemma bara tensen.
Drömmen vore just nu att bli undersökt och läkaren tycker vi ska spräcka hinnan så något händer. Snart 10 timmar på förlossningen. Knappt någon sömn. Jag kan lova att vi längtar tills detta är över!
Jag fortsätter därifrån.
Läkaren kom in och undersökte mig vid 13 tiden och undersökte mig. Ingen vattenavgång och öppen 4 cm så dom ville skicka hem oss. Men jag var för nervös att det skulle gå som med Sebben. Så dom tvingade oss inte utan bad oss vandra omkring i korridoren en stund på sjukhuset. Mellan 13:45-15:20 någonting gick vi korridor upp och korridor ner bara för att öppna mig mer och få igång värkarna. Den barnmorskan vi fick på dagskiftet där var hemsk! Hon verkade tycka vi mest var i vägen. Nåja..
Väl tillbaka på förlossningen hade det blivit skiftbyte, tack och lov!
Johan meddelade barnmorskorna att vi var tillbaka och vi började diskutera med vår nya barnmorska Eva om eventuell hjälp att få igång mig. Först var dom skeptiska eftersom dom inte vill ge eller skynda på förlossningen med mediciner i onödan. Men en undersökning kunde jag få och om bebisen då låg bra till och tillräckligt långt ner kunde dom ta hinnan. Så en undersökning fick jag och ett positivt besked, dom kunde ta hinnan och låta vattnet gå!!
Ingela min älskar syster hade precis kommit upp med lite mat eftersom vi inte ätit på hela dagen. Så barnmorskan tyckte det var en bra idé att vi skulle äta och få lite energi innan hinnan togs. Med tanke på vad fort det gick när Sebastian kom. Vi ordagrant kastade i oss maten!!
Kl 17 togs hinnan och klockan 17:15 ungefär kom lite kraftigare värkar. Äntligen händer något tänkte jag. Barnmorskan hade sagt att jag endast hade några få cm kvar att öppna mig.
Vid 17:25 kom värkarna redan kraftiga och med 2 minuters mellanrum. Klockan närmade sig 18 och värkarna var enorma. Lustgas drog jag som en galning. Vid 19 tiden slutade jag titta på klockan. Värkarna var hemska, enorma och smärtan var olidlig. Undersökning på undersökning visade att jag hade en "kant" kvar som var tvungen att släppa innan bebisen kunde sjunka ner ordentligt. Paniken pga värkarna kom allt närmre och närmre. Det gör ont, det gör ont! Barnmorskan såg hur jag slet och satte morfin i handen på mig. Efter en stund gjorde hon ytterligare en undersökning och beslutade sig för att skrapa ut kanten med sina händer sen fick hon hämta en läkare på akuten som skulle sätta en invärtes bedövning kring livmodern för att det hela skulle gå enklare och lite fortare. Med lustgas i full bott, jag totalt drogad med en konstig känsla av att jag stod bredvid mig själv fick jag i all smärta tömmas på urin. Bebisen hade tillslut sjunkit ner och jag trodde jag höll på att dö. En sådan smärta har jag aldrig någonsin upplevt och Johan led av att se mig som jag var i det tillståndet.
Tillslut stod jag inte ut. Jag orkar inte, snitta mig snitta mig skrek jag!!
Nej nej det här går bra sa barnmorskan och tvingade mig till ytterligare en undersökning. Ta bort dina händer vrålade jag!
Vill du trycka nu så gör det sa hon. Utan krystvärkar med enorm smärta som snart skulle döda mig (trodde jag) började jag trycka, allt vad jag orkade. Jag slet, och skrek, vrålade över hela förlossningen.
Efter 18 timmar med smärta och oregelbundna värkar, sen 4 timmar med extrema värkar utan mellanrum, kl 21:03 föddes han, vår andra son. Loa Simon Sergejev 52 cm och 3790g.
Det värsta jag vart med om. Helt vansinnigt! Aldrig mer en förlossning. Men konstigt nog behövde jag varken sys eller något annat.
Vi fick sen njuta av fika och vår underbara son, samt sova en stund innan vi runt 03 skrev ut från förlossningen, fick ett rum på patienthotellet och äntligen fick bädda ner oss på riktigt!
Detta var min förlossningsberättelse och det jag orkar förklara för ikväll. Nu blir det bebismys med en liten goding med små magont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar